The Orphanage (2007)
Om Guillermo Del Toro säger att ett manus är briljant, ja, då måste det vara sant. Sergio G. Sánchez står bakom manuset och J.A. Bayona kliver in som en färsk regissör. Med Del Toro bakom så vet man att det kommer fångas något unikt, men framförallt med en studiokänsla. Trots att Guillermo Del Toro står enbart som producent så är hans ton starkt närvarande i filmen. Lekfullheten, det äventyrliga och den lite mer barnvänliga känslan skapar en sällsynt personlighet till filmen.
Laura (Belén Rueda) och hennes man Carlos (Fernando Cayo) väljer att flytta in i hennes tidigare hem där hon bodde som barn. Det var ett hem för föräldralösa barn och hennes dröm är att öppna upp det igen, där barn med funktionshinder ska få ett tryggt hem. Deras son, Simón, skaffar sig tidigt nya vänner. Vänner som bara han kan se. Föräldrarna fascineras först över Símons fantasi, men när konversationerna eskalerar så skapas oro. Simón börjar rota i saker han inte får röra. Han finner svar ifrån sitt förflutna och börjar trotsa sina föräldrar för att sedan försvinna helt spårlöst. Föräldrarna lämnas förkrossade, men vägrar att ge sig innan de hittar honom.
Att finna ett sådant felfritt manus i en genre som oftast innefattar luckor är extremt ovanligt. Att sedan lyckas få liv i ett manus med en styrka inte likt något annat kräver färdigheter, men framförallt engagemang. Här lyckas man felfritt. Med ett manus som tillåter komplexitet så väljer man trots detta att luta sig mer åt enkelheten så betraktaren inte ska falla in i allt för många frågetecken. Man ger spelrum till sin publik, man låter fantasin flöda. Det ges varken för mycket eller för lite, fingertoppskänslan är av perfektion.
Arbetet bakom kameran är helt fantastiskt. Den mörka tonen skapar något ovanligt vackert. Inget är påskyndat. Kameran jobbar långsamt för att fånga intrycken i varje scen. Ljudet nyttjas varsamt och soundtracket är magiskt. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli berörd.
The Orphanage är ett autentiskt mästerverk.
4.5/5
Laura (Belén Rueda) och hennes man Carlos (Fernando Cayo) väljer att flytta in i hennes tidigare hem där hon bodde som barn. Det var ett hem för föräldralösa barn och hennes dröm är att öppna upp det igen, där barn med funktionshinder ska få ett tryggt hem. Deras son, Simón, skaffar sig tidigt nya vänner. Vänner som bara han kan se. Föräldrarna fascineras först över Símons fantasi, men när konversationerna eskalerar så skapas oro. Simón börjar rota i saker han inte får röra. Han finner svar ifrån sitt förflutna och börjar trotsa sina föräldrar för att sedan försvinna helt spårlöst. Föräldrarna lämnas förkrossade, men vägrar att ge sig innan de hittar honom.
Att finna ett sådant felfritt manus i en genre som oftast innefattar luckor är extremt ovanligt. Att sedan lyckas få liv i ett manus med en styrka inte likt något annat kräver färdigheter, men framförallt engagemang. Här lyckas man felfritt. Med ett manus som tillåter komplexitet så väljer man trots detta att luta sig mer åt enkelheten så betraktaren inte ska falla in i allt för många frågetecken. Man ger spelrum till sin publik, man låter fantasin flöda. Det ges varken för mycket eller för lite, fingertoppskänslan är av perfektion.
Arbetet bakom kameran är helt fantastiskt. Den mörka tonen skapar något ovanligt vackert. Inget är påskyndat. Kameran jobbar långsamt för att fånga intrycken i varje scen. Ljudet nyttjas varsamt och soundtracket är magiskt. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli berörd.
The Orphanage är ett autentiskt mästerverk.
4.5/5