The Strangers: Prey at Night (2018)
Martin Henderson är ett känt ansikte för mig då jag såg The Ring (2002) i alldeles för tidig ålder. Jag tror inte att jag kommer få uppleva sådan skräck igen, vilket jag är glad för. Sedan har vi Bailee Madison som är med i Brothers (2009) som är en film som jag sett flera gånger. Det är en skådespelare som jag tyvärr har lite svårt för då det känns som att man låst henne vid en viss typ av roll. I The Strangers: Prey at Night så spelar hon den typiska tonåringen som uppfattar allting som jobbigt och som håller sina föräldrar i ständig oro. När hon väl gör något fel så skyller hon på att det är något som tonåringar gör, självklart ska hon även röka men hon är inte såpass rutinerad att hon lärt sig dra munbloss ännu. Att kliva in i en sådan roll är svårt med tanke på att förutsättningarna att åskådaren ska tycka om rollen är nästintill obefintlig. I Brothers (2009) så minns jag henne väl för jag blev riktigt imponerad över hennes skådespelarprestationer. Att gråta på beställning och med sådan inlevelse vid 9 års ålder. Helvete, det var mäktigt att se. Jag tror att även filmbranschen snabbt insåg vilken pärla de funnit. Det är förmodligen därför man därefter har sett henne i liknande roller där hon ska vara otroligt känslosam för att hon gör dem rollerna fenomenalt men då skapar man tyvärr även en risk för att det kan bli uttjatat, som i det här fallet. För att komma tillbaka till The Strangers: Prey at Night så tycker jag att man valt ut ett häftigt soundtrack. Man har överraskande nog inte valt att efterlikna tidigare film allt för mycket utan vågat sig på andra riktlinjer. Jag tycker att våldet var väldigt autentiskt och påtagligt, snyggt att man även dragit ut på vissa scener för att verkligen fånga ondskan. Jag gillar konceptet att man inte ger några förklaringar kring varför dessa hemska händelser sker. Det är bara en handling av ren ondska. Lewis Pullman som spelar sonen i familjen var ett nytt ansikte för mig. Jag är imponerad över hans insatser och jag gillade verkligen hans roll och hur han skötte den. Christina Hendricks som spelade modern gjorde även en fin samt trovärdig insats som gav filmen stabilitet. Med 5 miljoner i budget tyckte jag ändå att man lyckades nyttja ekonomin väl. Några luckor i handlingen samt utförande men i sin helhet så höll den mig engagerad hela vägen. Hade man utvecklat dotterns roll med lite mer mognad och mindre tårar så hade nog filmen fått ett betydligt starkare betyg. Bortsett från det så tycker jag att det är en värdig uppföljare. Jag lovar att inom kort så kommer jag ta mig tillbaka till första filmen för att även där skriva en recension.
2.5/5